För både stor och liten

Alldeles vid sidan av det mer adrenalinstinna kulturlivet som ibland kan sätta makt och miljoner framför kreativiteten, finns där en ständig ström av skapande, som springer ur det direkt personliga behovet och som mindre tar hänsyn till kulturpolitisk konjunktur.

Margareta Selander gör dockteater. Det har hon gjort länge. Dockteater är för barn och således inte kulturell högstatus, hennes Teater Månstjärnan har heller inga fast anställda och kan därför inte dra till sig braskande rubriker rörande personalkonflikter och maktkamper.

Ändå bör vi betrakta premiären på hennes nya föreställning Veras krypin på Teatermagasinet i lördags som ett evenemang, värt uppmärksamhet.

Cirka tjugo vuxna och ungefär lika många barn i den yngsta teateråldern bänkar sig för att lyssna på en från undersidan jordnära historia.

Det handlar om skogsmöss,sorkar, en mask och en bamsig mullvad, stycket bad guy en riktig taskmört. Komma och klampa in i mössens mysiga jordkula och ställa till! Klart att en sån inte får kompisar! Klart att ingen vill komma när han bjuder på kalas! Men de listiga mössen och masken finner på råd, ger mullvaden en näsbränna och sen är allt frid och fröjd igen. Får man hoppas. Jag vet inte vad mullvadar äter.

Fabeln duger gott, men att anmäla dockteater är att hålla ett öga på scenen och ett på publiken. Fångar Veras krypin intresset?

Det kan tyckas som att småbarn har all tid i världen, medan vuxna jagar varenda sekund. På teatern är det tvärtom. Vuxna är så väluppfostrade att de kan sitta i timmar och nästan tråkas ihjäl, minsta svacka i en barnföreställning och uppmärksamheten sviktar.

En variant är då att låta varje ögonblick fyllas av sensationer, sprakande, bullrande, häftiga, våldsamma. Men det är en billig lösning till ett högt pris; inte lär den trappa ned våldsmentaliteten i vårt samhälle.

Återstår den andra och svårare vägen, att fånga barnens fantasi utan att hemfalla åt det överdrivet sensationella. Det går och det går alldeles utmärkt på Teatermagasinet. Illusionen fungerar för det mesta, barnens närvaro håller riktning, men man måste vara kvick i både huvud och händer. Till skillnad från en skådespelare som kan svara direkt på en reaktion, utgör dockan ett mellanled, ett medium som är trögare. Ibland tycks det som om det handlar om tiondelar av sekunder.

Det är fascinerande att se hur spänningen stiger och sjunker utan att Margareta Selander tappar balansen. Att barnen då och då högt kommenterar kan möjligen vara störningsmoment, men lika gärna uttryck för just närvarande engagemang.

Dryga halvtimmen pågår föreställningen och även en man i övre medelåldern kan charmas av mössen, masken och mullvaden och de fingerfärdiga ansträngningarna.

Men det handlar inte bara om rumsgestalt. Margareta Selander ledsagar också med ord. Ibland rimmade.

Rimmen är en välkommen sensation i barnens öron. Det kanske just är i den åldern man är som mest mottaglig, när språkets innebörd inte alltid är överlägsen dess ljudande.

Därför undrar jag lite varför Selander inte ytterligare höjer effekten genom att rytmisera. Nu slinker många glada ord ur nätet i brist på ordentlig meter. Det bäddar för en onödig energiförlust i en för övrigt lyckad föreställning.

Leif Larsson, Västerbottens-Kuriren 20010206